Goda Intentionerbyn ligger långt från verkligheten och makten

Det var en gång ett land. Vi kan kalla det Portugalien. Det var ett fint land, med lyckliga invånare. Kejsaren skröt ofta om hur fint landet var när han träffade andra kejsare, så runt om i världen hade Portugalien blivit en förebild. Man pratade om den portugaliska modellen.

Människorna i Portugalien var vänliga människor. Civiliserade, skulle man kunna säga, som lyssnade på varandra och försökte lösa de få konflikter som dök upp i samförstånd.

De flesta levde i stora vackra höghus med sjudundrande utsikt. Ju högre upp i huset, desto större våningar hade medborgarna. Med utsikten kom också större inflytande i samhället. Det var ju helt naturligt, för man såg ju mer från den högre höjden och hade mer information.

På den senaste tiden hade dock några medborgare börjat knorra. Det fanns nämligen inga hissar i husen, vilket ledde till att bara de raska och starka kunde bo högst upp.

Länge ägnade man sin energi åt att förklara varför. När husen byggdes var det en annan tid och då fanns inga hissar. Det var ju lätt att förstå.

Mycket tid hade också lagts på att bevisa att om man inte var rask och stark så ville man inte bo högt upp. Man kunde få svindel och dessutom var man nog inte lämpad att bära det samhällsbärande ansvar som kom med de högre våningsplanen.

Flera hävdade att det här var ett problem som till slut skulle lösa sig själv. De som bodde högst upp skulle med tiden bli gamla och vilja ha hissar själv och man kunde faktiskt påvisa att de boende i ett fåtal hus tagit egna initiativ till att bygga hiss.

Det som fick kejsaren att till slut sätta ner foten var att omvärlden uttryckt sin förvåning över att det saknades hissar i Portugalien, som annars var ett så modernt land.

En lång rad utredningar tillsattes och man bestämde sig till sist för att det var rimligt att bygga hissar.

Nu var frågan hur det här skulle gå till.

De flesta trapphus rymde inte hissar. Man skulle tvingas ta lite av boytan hos de boende. De som bestämde var helt överens. Det var orimligt. Man beslöt att bygga hissarna utanpå husen. Det var alla eniga om att det var en bra idé. Men så var det någon som kom på att utsikten skulle påverkas negativt för några. Det skulle ju leda till ett samhällsproblem eftersom utsikten var beslutsunderlag för viktiga beslut.

Det såg ut att vara helt omöjligt att bygga de nödvändiga hissarna. Så till slut kom lösningen.

Man byggde en ny stad med bara hissar. Lika många hissar som höghus byggdes utan att de fina byggnaderna på något sätt förstördes.

Ville man åka hiss var det bara att åka till staden, som fick namnet Goda Intentionerbyn. Och i de gamla städerna kunde de raska och starka fortsätta sitt liv utan någon som helst påverkan. Snipp, snapp, snut…

Den här sagan illustrerar vårt lands förhållande till jämställdhet. Vi har jämställdhetsmål, men når dem inte. Idag presenterade Cecilia Schelin Seidegård den jämställdhetsutredning som hon ansvarat för. Hon drar slutsatsen att de insatser som gjorts saknat en tydlig strategi. Det är en snäll tolkning. Jag är rädd för att det varit en tydlig strategi. En strategi som gått ut på att man kan göra en massa fina projekt, så länge man inte stör männen. Det blir ett spel för gallerierna.

Jag är mycket glad över att Cecilia Schelin Sediegård är så tydlig i sina slutsatser. Bland annat att vi behöver en ny myndighet (eller återuppväcka den gamla JämO). Mest glad är jag över att förslaget att börja arbeta med maskulinitetsnormen. Det är dags att vi involverar männen i det förändringsarbete som vi så desperat behöver. Kanske är det nu arbetet kan börja på riktigt…

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *