Pontus, du fattas oss!

Under alla år jag arbetat med Pontus Schultz har jag varit arg på honom åtskilliga gånger. Men jag har aldrig varit argare än nu.

Med vilken rätt lämnar han denna värld så tidigt? Med vilken rätt lämnar han sin fru och sina tre döttrar? Hur vågar han lämna oss andra, som blivit beroende av att hjärnbrottas med honom? Det är så oerhört svårt att ta in.

Att arbeta för Pontus var en känslomässig berg-o-dalbana. Hans ledarstil byggde på att ta fram passionen i människor. Att känna att det vi gjorde var så angeläget att man är villig att slåss för det. Att släppa taget om det konventionella och våga kasta sig ut för att provocera. Han knuffade mig, ibland brutalt, framåt och fick mig att se att vi faktiskt kunde förändra världen med det skrivna ordet. Att jag kunde göra skillnad. Det var hisnande.

Jag brukade likna honom vid en popcornkastrull utan lock. Idéerna flög åt alla håll och hur bra de än var, så hamnade en del bakom spisen för att falla i glömska. Det kunde stressa mig, men aldrig honom. Om man gick in i ett möte med pannan i djupa veck, så kom man alltid ut med lätta steg. Inspirerad och full av självförtroende, så att fingrarna kunde dansa över tangentbordet.

”Det är bättre att ha fel på ett intressant sätt än rätt på ett tråkigt”, brukade han säga om jag var orolig för om en vinkel skulle hålla.

Att våga innebär ibland att det blir fel, men det gör inget för det kommer en tidning nästa vecka också. Man får nya chanser. Columbus hade också fel.

Efter semestern ett år skulle jag leverera en krönika och klagade över att jag var alldeles för utvilad och harmonisk för att kunna skriva något rappt och elakt.

”Det är ok. Vi låter en riktig karl göra det istället”, var hans ironiska respons.

Vips fräste jag ur mig en text.

Samma dag som Pontus dog skickade jag ett mail till honom. Jag vidarebefordrade ett mail från en kvinna som ville tacka mig, Pontus och VA för att vi genom vår bevakning av jämställdhet gjort hennes tillvaro på arbetsplatsen lättare. Det hann han aldrig läsa. Men jag vet att han visste. Vi har fått åtskilliga mail av det slaget genom åren.

Och hur sorgligt det än är att hans små döttrar i framtiden bara får leva på minnet av sin far, så kommer åtminstone jag göra mitt bästa för att hans vision om vilket samhälle de ska växa upp i ska bli verkligt.

Ett samhälle med mångfald istället för enfald. Ett samhälle där galna entreprenörer är hjältar. Ett samhälle där stora ledare vågar och vill vara med i debatter om saker som är större än nästa kvartalsrapport. Där män och kvinnor får samma möjligheter oavsett vilken gud de har, vilken gata de är uppväxta på, eller om de klär sig i giftgröna byxor med vinröda skor.

Pontus, du fattas oss.

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

24 kommentarer till Pontus, du fattas oss!

  1. Anna Hammarskiöld skriver:

    Vad fint skrivet Camilla!

  2. Ulrika Fjällborg skriver:

    Jag hann bara jobba med Pontus i ett år. I övrigt instämmer jag i vartenda ord, Camilla. Väl formulerat. Tillvaron känns absurd.

  3. Linn skriver:

    Jag kände honom inte, men det är alltid fruktansvärt tragiskt när en människa lämnar på det sättet. I så unga år. ”Det är bättre att ha fel på ett intressant sätt än rätt på ett tråkigt” – jag tror det ska bli mitt nya motto.

  4. Karin Ulfhielm skriver:

    Jag har bara träffat Pontus en gång ute på Kungsgatan. Jag stoppade honom och berättade hur inspirerad jag blivit av hans texter, och att jag bara ville tacka honom för allt bra och gott han spridit. Det är märkligt hur någon man inte känner kan påverka en så känslomässigt, för jag är helt ofattbart ledsen idag. Det känns viktigt att förvalta och vidareutveckla hans arbete. Tack för en fin text som bara bekräftar det jag tyckt och känt tills nu!

  5. Vad vackert skrivet Camilla. Det här är så overkligt sorligt så jag kan inte begripa det. Mina tankar går till er i hans närhet.

  6. Magnus Dahl skriver:

    Mycket välskrivet, Camilla, om en person som gjorde skillnad. Oerhört tragisk olycka och stor förlust.

  7. Pingback: I’m not that kind of guy » Ylva Lindberg

  8. Personligt och fantastiskt vackert skrivet av dig Camilla!
    Det är så oerhört sorgligt när människor går bort för tidigt, stor förlust för hans kära familj och alla som kände honom.

  9. Lovisa Sterner skriver:

    Ofattbart.

  10. Pingback: Till minnet av en sann optimist « Anna Serner

  11. Lena skriver:

    Så fint Camilla! Ja, tänk vad många gånger han gjorde mig frustrerad, hur många gånger som jag känt att det var tungt att ta vidare de visioner han målat upp ute hos kunder. De gångerna känns så sjukt fjuttiga idag, nu minns jag alla gånger de djupa samtalen fick en ny vändning med hans kloka sätt att se på saker som vi kallar livet. Sveriges bästa ”visionssäljare” har gått bort och det gör ont i hela kroppen när jag tänker på Lisen! Vilket team de var. All kärlek till dig Camilla för de fina orden. Kramar

  12. Anna Skarke skriver:

    Otrolig sorg. Fantastiskt fint skrivet Camilla.

  13. Ann skriver:

    Jag kände Pontus inte alls, men haft förmånen att lyssna till honom några gånger och även om jag inte alltid höll med, var det intressant att höra hans reflektioner. Vackert skrivet, Camilla och mina tankar går till Pontus nära och kära.

  14. Sara Öhrvall skriver:

    Tack för att du i din text fångat det som gjorde Pontus så unik. Vilken sorglig dag.

  15. Pingback: En förebild är borta

  16. Johan Lange skriver:

    Tack, exakt så skulle jag vilja skriva. Pontus saknas oss alla. Så svårt att ta in.

  17. Mia Sandell skriver:

    Tack Camilla för dessa vackra ord…
    Inte heller jag kände Pontus personligen men har varit på många seminarier, VA träffar, med honom som Moderator och känt mig så tacksam att han vågar driva frågeställningen längre i en debatt och det har gett mig energi och glädje.
    Det viktigaste att ta med sig är precis det du säger, att fortsätta värna om det samhälle som Pontus såg förutsättningar i och som flera av oss också gör. Tack Pontus…

  18. Pingback: En sorglig helg för jämställdhetsarbetet i Sverige - Jämställdhetsexperten

  19. Helena Westin skriver:

    Fint fångat Camilla.
    Det är obegripligt och förfärligt.

    Kram,
    Helena

  20. Daniel Daboczy skriver:

    Så vackert skrivet. Jag ska också göra mitt bästa för att samhället vi bygger ska bli bra för våra barn.

  21. Lin skriver:

    Väldigt fina ord som går direkt in i hjärtat.

  22. Mats skriver:

    Så välformulerat, och så tragiskt. Vi är många som delar saknaden efter Pontus.

  23. Sakine Madon skriver:

    Väldigt fint skrivet Camilla.

  24. Dwezil skriver:

    Fantastiskt fint skrivet! Jag kände inte Pontus. Än mindre visste jag inte ens om att han fanns. Det är först nu när han är död, som jag lärt känna honom. Tänk om man haft en sån inspirerande chef som Pontus. Min chef ger mig noll. Jag tror jag ska byta jobb, bara för att hedra min okände kompis Pontus minne!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *