Camilla Wagner

Idag ledde jag en mycket spännande debatt om Lön hela dagen. En debatt om värdediskrimineringen som innebär att kvinnodominerade yrken har lägre lön än mansdominerade yrken. Med i debatten var jämställdhetsminister Maria Arnholm, Per Bolund (mp), Anders Knape (SKL), Annika Strandhäll (Vision), Heike Erkers (Akademikerförbundet SSR), Karl-Petter Thorwaldsson (LO) och Stefan Koskinen (Almega). Fantastiska Maria Hemström, sekreterare JA-delegationen gav oss alla siffror vi behövde för att skakas om.

Du kan se filmen här.

Denna krönika skrev jag till Publikt, Fackförbundet ST:s tidning, nu i veckan. 

Inför internationella kvinnodagen skrivs mycket om jämställdheten i Sverige. Att vi har långt kvar är de flesta överens om. Ändå blir det mycket snack och lite verkstad.

Jag har bevakat jämställdhetsfrågor sedan år 2000, och har sett ett antal myter som ständigt återkommer som förklaring till sakernas tillstånd. De flesta bygger på idéer om biologiska skillnader som därmed innebär att vi måste acceptera läget.

En sådan myt är att vi kvinnor är så himla vårdande och därför passar så bra inom omsorgsyrken eller i stabsfunktioner.

Jag brukar kalla det för Snövitfällan. Medan männen kan göra karriär som ger makt och höga löner, skuttar vi omkring på ängarna och pysslar om kaninungar innan vi skyndar hem och bäddar sängarna åt Butter, Toker och de andra grabbarna. Det är mer en hobby än ett jobb. Ett kall.

I dag tjänar män i snitt 14,1 procent mer än kvinnor. Det ger 3,6 miljoner kronor mer under ett yrkesliv. En vanlig förklaring är att vi kvinnor är så galet mycket sämre på att förhandla våra löner än män.

Jag kan se tre möjliga orsaker till att det är på det viset:

1. Vi kvinnor vill helt enkelt inte ha så mycket pengar att hålla reda på. Ge dem till männen i stället.

2. Det finns ett biologiskt handikapp hos kvinnor som helt enkelt gör oss dåliga i förhandlingar. Kanske tycker vi bättre om att prata om kaninungar?

3. Företaget, liksom samhället, är uppbyggt på strukturer som gör att kvinnor inte har samma förutsättningar, valmöjligheter och skyddsnät. Det gör att vi har sämre förhandlingsläge än våra manliga kolleger.

Personligen tror jag mer på det tredje alternativet. Det finns visserligen bevis för att kvinnor kommer sämre ut i en löneförhandling än män. Men det finns också forskning som visar att när det gäller andra slags förhandlingar finns ingen skillnad mellan könen. Det handlar troligen om hur stort fuck off-kapital vi tar med oss till förhandlingsbordet. Det behöver inte handla om pengar på banken, det duger gott att veta att det finns andra arbetsgivare som vill ha oss om vi inte kan komma överens.

För att bli av med löneklyftorna krävs en förändring av
företagskulturerna – som måste komma från högsta ledningen. Men också en förändring i hela samhället.

Lön är inte bara ersättning för utfört arbete, utan också en värdering av hur viktigt arbetet är. Det gäller inte bara i före­tag eller organisationer, utan i samhället i stort. Det gäller i allra högsta grad löneskillnader mellan olika yrkesgrupper och sektorer.

Vilka signaler sänder våra ledare ut när undersköterskor tjänar så mycket sämre än sopåkare?

I ett demokratiskt samhälle ska alla medborgare ha samma möjligheter att påverka sina liv. När en kvinna har 3,6 miljoner mindre i livslön än en man är det helt enkelt inte fallet. Så kanske är det dags att sluta leta efter varför. Det är inte svaren vi saknar. Vad vi saknar är modet att agera utifrån det vi redan vet. Innan Snövit säger upp sig.

Den här våren har debatten om näthat fått stort utrymme. Det är något vi behöver diskutera mycket, så därför har jag valt att dela med mig av hur jag har upplevt det. Nu senast i Amelias nya nummer.

En sak som förvånade mig när jag råkade ut för det, var axelryckningarna jag möttes av när jag tog upp frågan. Inte från alla. Absolut inte. Men från vissa.

Inte ens när det visade sig att en del av de hatfulla kommentarerna kom från min egen redaktion, så bröts ”brödraskapet”. Tvärtom. När jag ställde saker på sin spets och utmanade näthatet, slöts grabbgänget ännu tajtare. Personer jag tidigare sett som mina vänner valde att ta parti för den som skrivit anonyma kommentarer på min blogg.

Det var faktiskt bland det svåraste jag gått igenom. Att förlora respekten för människor som jag tidigare beundrat och tyckt om var smärtsamt.

Men som alla erfarenheter var den mycket lärorik.

Vad som bekymrar mig nu, när näthatsdebatten är som mest högljudd, är att det blir en ”skäggiga damen”-fråga. Något vi tittar på och förfäras av, innan vi avfärdar det som ett fenomen som inte rör oss.

I debatten är det mest kvinnor i media som vittnar. Det beror på att vi har en plattform att utgå ifrån.

Men det betyder inte att kvinnorna i näringslivet inte drabbas. De har bara för mycket att förlora genom att gå ut offentligt.

I debatten framstår det också som att alla näthatare är misslyckade män, utan jobb som bor i knäckebrödsbältet eller annat område där Sverigedemokraterna har fått fäste.

Så är det inte.

När Marie Ehrling utsågs till ny styrelseordförande för Teliasonera publicerade Dagens Industri en intervju med henne i tidningen. Kvällen innan tidningen kom ut var artikeln tillgänglig på nätet för alla prenumeranter. Då, när redaktionen var stängd och ingen rensade i kommentarfälten, fick hatet bubbla fritt fram till webbredaktionen kom på plats och började rensa.

Jag har inte direkt fakta att basera det på, men en vild gissning är att DI:s prenumeranter (som alltså var de enda som hade tillgång till artikeln) inte i huvudsak är arbetslösa, lågutbildade män i glesbygd.

För två år sedan skrev den moderate kommunpolitikern Nicolas Franzén i Mölndal så här i en Facebooktråd:

”Shit! Vilka jävla miffon! /… / Sen har du 2 bittra lebbon som säkert knappt känner en man som uttalar sig. ’suck’. Låter ungefär som samma syn som en taliban har om kvinnor fast tvärtom. Skjut av dem! För deras egen skull menar jag”.

Inledningsvis blev han milt tillrättavisad, men senare lämnade han både sitt uppdrag som kommunfullmäktigepolitiker och som nämndeman (kan ni fatta att han har varit med och fällt domar över människor!). Om det har att göra med uttalandet är dock oklart.

När jag själv utsattes som värst spårade vi ip-nummer och hittade bland annat en chef på Boverket och andra personer med till synes ordnade liv.

Näthat är bara ett uttryck av kvinnoföraktet som finns där ute. Andra uttryck är sexistiska skämt, objektifiering eller andra diffusa dissningar av kvinnor med makt. Olika grader i hathelvetet, helt enkelt.

Lösningen är förstås debatt, men en debatt som visar att alla berörs och att alla har ansvar. För det är inte en knäppgöks enskilda kommentar som skadar. Det är när andra tyst ser på och låter det fortgå som kniven vrids om.

Är du en del av lösningen eller är du en del av problemet?

Teliasonera är bara ännu ett bolag i mängden, där alla nyvaket undrar hur det kunde gå så illa och varför ingen reagerade.

Men ledningen och styrelsen tappade greppet. Man ställde inte de rätta frågorna, man lyssnade inte tillräckligt på de signaler man fick och man såg inte vad som pågick. Man har helt enkelt inte gjort ett bra jobb och därför är det helt rätt att man ställer sina platser till förfogande.

Vi kan klämma hur mycket som helst på den här varbölden, men det är inte det viktigaste nu. Det viktigaste är hur man går vidare för att återställa Teliasoneras varumärke.

Nu behöver Teliassonera människor med hög trovärdighet. Så här kommer några förslag som skulle få mig att köpa aktier i bolaget.

Ordförande Catharina Lagerstam. Hon har gjort sig känd för att ställa de obekväma frågorna och att inte ge sig förrän hon får svar. Tydligare etisk kompass får man leta efter och hennes namn skulle omedelbart få aktieägarna att känna sig trygga. Hon är dessutom expert på risk.

Ebba Lindsö. Även hon är känd för att kunna ställa de frågor som behöver ställas och är inte rädd för att vara obekväm.

Marie Ehrling. Blev känd för svenska folket för sin fantastiska förmåga att möta människor efter Linateolyckan 2001. Hon duckar inte. Dessutom har hon varit Sverigechef för Teliasonera så hon kan verksamheten.

Anna Berggren, tidigare vice vd för MTG och med en bakgrund på Ericsson. Affärsmässig men kompromissar aldrig på etiken. Ryktet säger att hon lämnade MTG just för att hon vägrade tumma på etiken.

Som vd är Ingrid Bonde den jag tänker på först. Tyvärr är hon nog inlåst i Vattenfall. Men det finns fler.

Lena Olving, vore klockren för rollen. Kommunikativ, kompetent med stor internationell erfarenhet. Hon har många tunga affärsmässiga roller och är idag operativ chef för försvarsjätten SAAB.

Även Katarina Mellström är ett bra namn. Idag vd för Ciber, tidigare börs-vd för Mandator som senare såldes till Fujitsu Services. Har också många år på Ericsson och en gedigen internationell erfarenhet.

Malin Persson skulle också kunna ratta det skadeskjutna företaget med bravur. Hon har varit AB Volvos strategichef och vd för Volvo Technology i många år.

När allt detta är på plats skulle jag ringa Elisabeth ”Pyttan” Ström och Helena Westin. Bara de skarpaste klarar att bygga upp det nedsvärtade varumärket och de här båda är skarpast av dem alla.

Nu undrar du varför det bara är kvinnor bland mina förslag? Då svarar jag som Rättviseförmedlingen brukar säga. Att hitta män verkar inte vara något problem för dem som tillsätter.

(denna lista har skickats till valberedningen, om du vill bli föreslagen eller känner till någon jag missat på listan så ska jag gladeligen komplettera listan till valberedningen)

Om ni missat Sveriges nya hjälte, Astrid, så är den korta versionen att en 14-åriga flicka på en skola i Luleå protesterar över ett konstverk som visar en pojke som kickar på en flicka på toaletten. Rektorn avfärdar flickan och skolan vänder sig emot henne. (läs mer)

När media får nys om saken försvinner konstverket. Men fortfarande ingen diskussion. Ingen problematisering. Bara en tyst vuxenvärld som i sin tystnad ger eleverna carte blanche att håna den modiga flickan som ville diskutera objektifiering av kvinnor i det offentliga rummet.

Men det finns fler offer än Astrid i den här historien.

En vän på Facebook gjorde en viktig reflektion. Vad innebär den här sortens agerande för de unga män på skolan som faktiskt också tyckte att bilden var kränkande? Tröskeln för dem att ta ställning för Astrid är troligen ännu högre.

För visst har det funnits ögonblick i våra liv där vi önskar att vi gjorde vår röst hörd, men valde den enkla vägen. Rädslan för att bli ensamma är så stark att vi smälter in i väggen på bekostnad av integriteten. Lösningen är förstås att uppmuntra människor som vågar ifrågasätta, istället för att straffa dem.

Tunaskolan i Luleå missade en fantastisk chans. Man kunde ha fått igång en viktig diskussion om konst, humor, yttrandefrihet på ena sidan och objektifiering, sexualisering av det offentliga rummet och gränsdragningar.

Men man valde istället att göra en 14-årig flicka till ansvarig för den dåliga stämning som uppkommit på skolan. Man undrar vem som är vuxen?

Är lite besviken att inte Call Girl fick fler priser på Guldbagge-galan igår. Pernilla August gjorden en fantastisk roll som bordellmamma. Insatta menar att juryn varit färgad av den ärekränkningsdebatt familjen Palme inlett.

I söndags kom nyheten att familjen väljer att inte väcka enskilt åtal mot filmen Call Girl efter att JK beslutat att inte inleda en förundersökning.

Ett bra beslut, enligt min åsikt. Det fanns bara förlust i en sådan process, oavsett utgång.

I verkligheten har vad jag vet inte Olof Palme utpekats som en sexköpare i den bordellhärvan som Call Girl skildrar. Men var han för det utan skuld?

Vi vet att han ljög för riksdagen och för allmänheten för att skydda sin justitieminister Lennart Geijer och andra köpare, som fanns med i den promemoria Palme fått av dåvarande rikspolischefen Carl Persson. Skälen till lögnen är okända. Troligen var han rädd att det skulle påverka valutgången, men det är bara spekulationer. Vi kommer aldrig få veta varför han ljög, men vi vet att många led skada av lögnen.

Peter Bratt, journalisten som avslöjade historien i DN, blev vanärad och DN fick be om ursäkt till sexköparna. Leif G.W. Persson blev avslöjad som källa och fick sparken som polis.

Men allra störst skada led flickorna som inte fick den upprättelse de förtjänade. De blev utpekade som lögnare. Istället valde Sveriges statsminister, en hyllad världspolitiker, att skydda förövaren och vända offren ryggen. Hur skildrar man sådan brist på mod och moraliska kompass i en film.

Hade brottet varit en krigsförbrytelse hade människor, även lägre i rang än förövarna, löpt risk att dömas för att de haft kännedom och de inte anmält. Nu var detta inte ett krig. Bara två små tjejer med trassliga familjeförhållanden som några män med makt tog för sig av, som vore de dagens rätt på menyn.

Det var inte heller några i lägre rang stående soldater som blundade. Det var Sveriges mäktigaste man. Han som sa sig stå på dem svagaste sida. Det var han som sa att flickorna ljög. Att alla, som försökte få igång en diskussion om vad som hänt, ljög.

Den graden av maktmissbruk är ett övergrepp i sig.

Jag kan sympatisera med familjen som tycker att minnet av en anhörig svärtats. Men det är inte som familjefar Olof Palme ljög för svenska folket. Det var som statsminister och makthavare. Och som sådan var han inte utan skuld.

Stort grattis till det nya, viktiga uppdraget!

Det gläder mig att du identifierat löneskillnader och den skeva maktfördelningen i samhället som det viktigaste i ditt uppdrag. Av de intervjuer som gjorts med dig idag, verkar du ha reflekterat mycket kring dessa frågor. Det är bra. Det innebär att du säkert är beredd att kavla upp ärmarna direkt och ta del av all den kunskap som finns.

Många har frågat mig idag om jag inte hellre hade sett en jämställdhetsminister som är för kvotering. Jag är inte så kräsen. Jag tror visserligen att kvotering är en väg att gå, men absolut inte den enda och inte heller ”the silverbullet” som en gång för alla löser upp könsmaktsordningen.

Vad jag däremot förväntar mig av hederliga motdebattörer i frågan, är att de presenterar alternativa förslag och framför allt att alla gör vad de kan med den makt de har för att bidra till en förbättring av tingens tillstånd. Vänta inte på att någon annan ska lösa det.

Jämställdhet börjar inte någon annanstans. Det börjar överallt på en gång.

Så låt mig ge dig några tips på hur du kan använda din makt för att bidra till en förbättring av näringslivet.

Som du säkert vet har inget hänt med jämställdheten i näringslivet på många år. För tio år sedan började en förändring i styrelserummen, som ett resultat av kvoteringshotet. När hotet försvann planade kurvan ut och nu ser vi till och med en kräftgång. Många säger att det inte är där problemet ligger. Vi måste se till att det blir fler kvinnor på operativa positioner i företagen. De har rätt. Också. Återigen, det börjar överallt. Allt är viktigt.

Låt ingen tvinga dig att välja vilken som är viktigast! Det går att få allt!

Jag tycker att Nyamko Sabunis debattartikel i lördags hade många (om än lite luddiga) poänger. Om man kan lägga in delar av bolagskoden i aktiebolagslagen ökar man trycket. Och du som har varit företagsledare vet att det som blir mätt blir gjort.

Några mått jag skulle vilja att åtminstone storföretag redovisade i sin årsredovisning är andel kvinnor på chefspositioner och andel kvinnor av de 100 personer i företaget som tjänar mest.

Jag skulle också önska att staten som ägare tog ett tydligare ansvar genom att kräva redovisning av jämställdhet i företag som vill delta i offentlig upphandling.

Genom att synliggöra, mäta och ställa till svars, kan vi öka trycket och konsumentmakten.

Den oron jag kände i morse har stillats. Det här är ingen dålig dag för jämställdheten. Tvärtom.

Nyamko Sabuni sa upp sig redan förra måndagen. Hon gjorde det för att hon insåg att hennes möjligheter att påverka var väldigt begränsade. Inte alls så mycket för att hon var en så kallad ”lam anka”. Ärligt talat var hon inte särskilt ”olam” innan hon för ett år sedan meddelade att hon inte skulle sitta kvar.

Begränsningen bestod snarare i att hon ansågs svår att samarbeta med. Idag på presskonferensen gjorde hon en poäng av att hon alltid gått sin egen väg. Integritet är förstås viktigt och möjligen också en bristvara i politiken. Men ett politikområde som jämställdhet måste integreras i andra politikområde och då är samarbetsförmåga en förutsättning. Tydligen är inte samarbete och lyhördhet kvaliteter som man kopplar ihop med den avgående ministern.

Jag tror att vi ska vara glada för Maria Arnholm. Hon tillhör den mer jämställdhetsprogressiva Westerbergfalangen, och var med och drev igenom pappamånaderna. Artikeln i lördags ska nog snarare ses som en stafettpinne till Maria Arnholm. En debattgrund att kliva på som redan har fått lite fart utan att själv behöva stå till svars för kritikerna.

Framförallt är vi tacksamma för att vi fått en jämställdhetsminister som är feminist*. Allt sedan Nyamko Sabuni tillträdde har jag förundrats över att just jämställdhetsministerposten ska gå till någon som inte brinner för ämnet. Allt förändringsarbete kräver energi och passion. Utan det engagemanget blir det svårt att nå förändring. Känslan jag hade var att det var precis det som var meningen. Men nu är det slut med det (hoppas jag).

Förhoppningsvis var Nyamko Sabuni en parentes i svensk jämställdhetspolitik. Förhoppningsvis har vi nu fått en minister med passion, kunskap och mod. Allt det vi behöver för att kavla upp ärmarna och leva upp till de jämställdhetsmål vi har. Nämligen att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sitt eget liv.

Jag önskar Maria Arnholm stort lycka till!

*Feminism är en rörelse för kvinnors jämställdhet med män (SAOL) 

Det var många saker som var överraskande med jämställdhetsministerns utspel i lördags om en lagstiftning för att få ett mer jämställt näringsliv.

Själv blev jag euforisk. Att jämställdheten ÄNTLIGEN drar det långa strået i alla intressen som konkurrerar om prioritet. Att hon, som alltid tidigare hävdat den liberala ideologin överordnad jämställdhetsmålen att kvinnor och män ska ha samma möjligheter att forma samhället och sina egna liv, nu svänger. Att hon vill använda lagstiftning som medel för att nå jämställdhetsmålen har ett signalvärde som är oerhört starkt.

Ännu mer förvånande är att detta sker precis efter att hon tillsammans med arbetsmarknadsministern Hillevi Engström, tillsatt en delegation för jämställdhet i arbetslivet. Den hade sin av avstampskonferens i torsdags i förra veckan.

Konferensen, som var öppen för allmänheten, osade av frustration. Olika delegationer i samma ämne sedan 20 år tillbaka presenterades och det blev uppenbart att det faktiskt inte är kunskap som saknas, utan mod att dra slutsatser från denna kunskap.

Men idag avgår hon.

De officiella skälen är ganska intetsägande.

Kärleksryktena har fått ny energi. Om det är så, vore det väldigt roligt. Om inte annat för de inblandade. Det är ju alltid härligt att vara nykär.

Men det tror jag tyvärr inte. Att ryktet är envist och ligger kvar beror nog snarar på att det är så snaskigt än att det finns grund.

Mer troligt är att hon får gå på grund av artikeln i lördags. Om så är fallet har vi större problem än vi tidigare trodde.

Låt oss hålla tummarna att det är personliga skäl, kärlek eller annat. För annars har vi ett mycket större problem än vi tidigare anat. En fingervisning kommer säkert kl 10.00  när vi får se vem som blir i hennes ställe.

PG Gyllenhammar var först ut vid Klara K:s årliga konferens om jämställdhet i näringslivet. Årets rubrik var ”The Female Effect”.

Det är lätt att raljera över en person som PG, när han säger att kvinnor som hittat sin roll som kvinnor är bättre och roligare att jobba med än män. Men jag ska låta bli.

För i de, ibland klumpiga formuleringar, finns ändå ett reflekterande över frågor som inte alls funnits på hans agenda under ett helt liv i näringslivet. Dessa reflektioner, utifrån hans erfarenheter, kan vi faktiskt använda oss av. Det var utifrån dessa reflektioner han i våras sällade sig till kvoteringsförespråkarna i en intervju med Veckans Affärer.

Han inledde sitt anförande med att säga att det är svårt att rekrytera en kvinna till en hög position, för hon kommer med stor sannolikhet att bli motarbetad och därmed ha mindre chans att lyckas. (Läs gärna den meningen igen, för det är en viktig reflektion från en man som faktiskt haft makten att välja och välja bort.)

Han fortsatte med att säga att män är så fast i sin roll att de är rädda och därför fattar sämre beslut.

Därefter hänvisade han till analyser som anger att män i framtiden inte kommer att behövas. De kanske kan få en plats i det framtida matriarkatet för att de är underhållande, men är inte nödvändiga ens för reproduktion om vi laddar spermabankerna ordentligt.

Jag ser inte riktigt den framtiden som en risk. Inte heller som ett önskvärt stadie. För som den likhetsfeminist jag är, så tror jag inte att lösningen ligger i att vi anammar könsnormer. Snarare demonterar dem.

Men om man töjer ut PGs iakttagelse att den manliga normen är destruktiv för både näringslivet och för männen själva, så har vi kommit något viktigt på spåren.

Att undvika att rekrytera kvinnor för att det är så jobbigt när de blir motarbetade är som att låta bli att ha lax i en laxodling för att det finns en haj där. Kanske ska vi då ta bort hajen, inte laxen om vi vill bli framgångsrika?

Sandrine Devillard, från McKinsey i Frankrike, styrkte det PG sa i sin presentation om vad som krävs för att komma vidare.

”Män på höga positioner tenderar att vara mer rädda om att behålla sitt jobb än att tänka på företagets bästa”, angav hon som ett av skälen till att företag med enkönade ledningar och styrelser presterar sämre än mer jämställda företag.

Vad vi kvinnor förlorar på könsnormen är väl dokumenterat när det kommer till statistik över makt och egendom. Män som passar in i normen, får uppenbart vissa fördelar, men förlorar också mycket annat. De blir representanter för sitt kön (eller sin norm, vilket i det här fallet är samma sak) och förlorar möjligheten att uttrycka sina olikheter. För särartens storhet ligger hos individen. Inte i könet.