Goda Intentionerbyn ligger långt från verkligheten och makten

Det var en gång ett land. Vi kan kalla det Portugalien. Det var ett fint land, med lyckliga invånare. Kejsaren skröt ofta om hur fint landet var när han träffade andra kejsare, så runt om i världen hade Portugalien blivit en förebild. Man pratade om den portugaliska modellen.

Människorna i Portugalien var vänliga människor. Civiliserade, skulle man kunna säga, som lyssnade på varandra och försökte lösa de få konflikter som dök upp i samförstånd.

De flesta levde i stora vackra höghus med sjudundrande utsikt. Ju högre upp i huset, desto större våningar hade medborgarna. Med utsikten kom också större inflytande i samhället. Det var ju helt naturligt, för man såg ju mer från den högre höjden och hade mer information.

På den senaste tiden hade dock några medborgare börjat knorra. Det fanns nämligen inga hissar i husen, vilket ledde till att bara de raska och starka kunde bo högst upp.

Länge ägnade man sin energi åt att förklara varför. När husen byggdes var det en annan tid och då fanns inga hissar. Det var ju lätt att förstå.

Mycket tid hade också lagts på att bevisa att om man inte var rask och stark så ville man inte bo högt upp. Man kunde få svindel och dessutom var man nog inte lämpad att bära det samhällsbärande ansvar som kom med de högre våningsplanen.

Flera hävdade att det här var ett problem som till slut skulle lösa sig själv. De som bodde högst upp skulle med tiden bli gamla och vilja ha hissar själv och man kunde faktiskt påvisa att de boende i ett fåtal hus tagit egna initiativ till att bygga hiss.

Det som fick kejsaren att till slut sätta ner foten var att omvärlden uttryckt sin förvåning över att det saknades hissar i Portugalien, som annars var ett så modernt land.

En lång rad utredningar tillsattes och man bestämde sig till sist för att det var rimligt att bygga hissar.

Nu var frågan hur det här skulle gå till.

De flesta trapphus rymde inte hissar. Man skulle tvingas ta lite av boytan hos de boende. De som bestämde var helt överens. Det var orimligt. Man beslöt att bygga hissarna utanpå husen. Det var alla eniga om att det var en bra idé. Men så var det någon som kom på att utsikten skulle påverkas negativt för några. Det skulle ju leda till ett samhällsproblem eftersom utsikten var beslutsunderlag för viktiga beslut.

Det såg ut att vara helt omöjligt att bygga de nödvändiga hissarna. Så till slut kom lösningen.

Man byggde en ny stad med bara hissar. Lika många hissar som höghus byggdes utan att de fina byggnaderna på något sätt förstördes.

Ville man åka hiss var det bara att åka till staden, som fick namnet Goda Intentionerbyn. Och i de gamla städerna kunde de raska och starka fortsätta sitt liv utan någon som helst påverkan. Snipp, snapp, snut…

Den här sagan illustrerar vårt lands förhållande till jämställdhet. Vi har jämställdhetsmål, men når dem inte. Idag presenterade Cecilia Schelin Seidegård den jämställdhetsutredning som hon ansvarat för. Hon drar slutsatsen att de insatser som gjorts saknat en tydlig strategi. Det är en snäll tolkning. Jag är rädd för att det varit en tydlig strategi. En strategi som gått ut på att man kan göra en massa fina projekt, så länge man inte stör männen. Det blir ett spel för gallerierna.

Jag är mycket glad över att Cecilia Schelin Sediegård är så tydlig i sina slutsatser. Bland annat att vi behöver en ny myndighet (eller återuppväcka den gamla JämO). Mest glad är jag över att förslaget att börja arbeta med maskulinitetsnormen. Det är dags att vi involverar männen i det förändringsarbete som vi så desperat behöver. Kanske är det nu arbetet kan börja på riktigt…

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Hinderbana med skidskytte i storlek 43

Två rapporter dimper ner på mitt bord. Tunga, fullmatade med siffror. Den ena kommer från McKinsey Global Institute och har titeln: The power of parity: How advancing women’s equality can add 12 trillion dollars to global growth (ladda ner här).

Den andra kommer från Harvard Business School och har rubriken: Compared to men, women view professional advancement as equally attainable but less desirable (läs rapporten här).

Sucken i mitt bröst vill inte ta slut. Jag vet vad som händer nu. Några av oss kommer att vifta med den ena rapporten och ropa: Titta här! Det är lönsamt!

Några andra kommer att använda den andra rapporten: Se! Vad var det vi sa! Kvinnor vill helt enkelt inte. Låt saker vara!

Ingen av rapporterna kommer att ha någon större påverkan, trots att båda är bra. McKinseys rapport är ytterligare en i raden som visar att vi inte har råd att inte bli mer jämställda, men det är för abstrakt. Dessutom blir förstås tillväxtargumentet mycket starkare för länder som har större population än Sverige och som har fler kvinnor utanför arbetsmarknaden.

Harvardrapporten brister i sin förklaring till VARFÖR kvinnor inte har lika höga ambitioner att nå de högsta posterna. Ingenstans framkommer hur olika kvinnors förutsättningar att lyckas är och hur de blir bemötta av omvärlden om de sänker sina ambitioner för utseende, inredning, kunskap kring ekologisk mat, mm.

I förra veckan träffade jag en mängd människor. En kvinna, som verkligen haft en topposition, delade på Klara K Stockholms lunchträff spontant med sig hur hennes karriär sköts i sank av en välvillig, men okunnig reporter på Dagens Industri. Porträttet som målades upp i tidningen var om superkvinnan som styrde miljardbolaget i det tysta, bakom männen som mest glassade runt och tog åt sig äran. Det krävdes inte mer. Hon var rökt.

”Man ska ju veta att prickskyttarna alltid sitter redo”, konstaterade hon.

Jag träffade senare en yngre kvinna, som har ett tungt jobb i en manlig miljö. Hon vägrar bli chef, trots att hon både har kapaciteten och att företaget skulle må väldigt bra av det. Men nej. Hon vill inte. Hon bryter redan så mycket mot normen, att hon inte orkar mer. Tanken på att bli chef över de självutnämnda alfahannarna på golvet får henne att vrida sig i obehag. Hon håller sig för sig själv och gör sitt jobb i det tysta.

Två kvinnor som aldrig har träffats men som båda skulle kunna illustrera ovan nämnda rapporter.

Nu önskar jag mig en rapport som istället visar hur uppenbart det är att kvinnor inte tävlar på samma villkor. Att vi visserligen springer sida vid sida med männen på hinderbanan, men vi har fler hinder, är måltavlor för skidskyttelandslaget som försöker fälla oss samtidigt som vi tvingas springa i skor av storlek 43.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jenny Nordberg kastar sten i glashus

Det är ett ganska vanligt antifeministiskt knep att hävda att det arbete feminister gör är fel och att jämställdheten bör börja någon annanstans. Gärna på dagis. Eller i ett annat land där det är mycket värre än här. Precis det tänker jag på när jag läser SvD idag.

Jenny Nordberg, krönikör på SvD, frågar sig varför inte feminister gör mer för kvinnor som faller offer för IS. Faktum är att hon går längre än så. Rubriken ”Feministerna tiger om IS nya medeltid” (http://www.svd.se/var-ar-feministerna-nar-is-skapar-kalifat), antyder att det finns något som vi feminister vill dölja vilket gör oss som grupp nästan kollektivt ansvariga för det som IS gör. Är vi inte rent av på deras sida? Eller arbetar vi bara för vår egen skull och skiter egentligen i våra medsystrar i andra länder?

Jag går på rött direkt vid rubriken, men blir förvirrad längre in i texten. Är osäker på vilka Jenny Nordberg talar om när hon pratar om ”feministerna.” Hon skriver:

 ”Jag tillhör inte dem som tycker att kvinnor bör nöja sig med de senaste hundra årens framsteg och ’lugna ner sig lite’.”

Kanske tolkar jag Jenny Nordberg väl positivt, men förstår det som att hon önskar en utveckling mot ett mer jämställt samhälle. Det gör henne per definition till feminist, även om hon kanske väljer att inte använda ordet. Så här definierar Svenska Akademien feminism:

”Åskådning som hävdar o. rörelse som arbetar för kvinnans fulla (ekonomiska, sociala o. politiska) likställighet med mannen, kvinnoemancipation(en), kvinnorörelse(n)”

Det är inte svårt att dela Jenny Nordbergs frustration över att kvinnor och barn säljs som slavar, våldtas och kastas bort som vore de smulorna efter ett tabberas, men med vilken rätt lägger hon över ansvaret på mig och andra som redan är aktiva på olika sätt i att skapa en jämställd värld? Har man mindre ansvar om man inte bryr sig?

Slutligen undrar Jenny Nordberg i vilken organisation hon kan gå med om hon vill förhindra att kvinnor används som handelsvaror. Svensk Kvinnolobby är den paraplyorganisation i Sverige där de flesta andra jämställdhetsorganisationer är medlemmar. De arbetar mycket aktivt med att förhindra handel med människor både i och utanför Sverige. Här hittar du flera organisationer du kan stödja med arbetsinsatser eller ekonomiska bidrag. Kanske t ex UN Women eller Internationella kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF.

Så Jenny Nordberg, när glassplittret har lagt sig efter stenkastningen i glashuset är du välkommen att kavla upp ärmarna och sälla dig till oss som på massa olika sätt arbetar för en jämställd värld. Men kom ihåg. Arbetet är oftast oavlönat, otacksamt och man måste tåla rätt mycket stryk. Då och då händer det dessutom att vi får skit av en och annan okunnig krönikör som tycker att vi gör fel saker.

Publicerat i Uncategorized | 9 kommentarer

Att vara man räcker

Den här bloggen publicerades på Klara-k.se den 23 juni 2015.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vem ansvarar för attityderna

Den här bloggen publicerades på Klara-k.se den 3 juni 2015.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

När domstolen friar dömer allmänheten

Den här bloggen publicerades på Klara-K.se den 7 maj 2015.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vad är en värdering värd?

Den senaste tiden har kvinnors rättigheter i andra länder varit i fokus, och runt middagsborden har diskussionerna högljutt handlat om vad man är villig att avstå från i jämställdhetens namn.

Fast vi behöver inte gå så långt som till Saudiarabien för att se vilken dubbelmoral vi landar i när kvinnors rättigheter ställs emot affärer.

En enig riksdag har fattat beslut om Sveriges jämställdhetspolitiska mål. Ett av målen är att män och kvinnor ska ha ekonomisk jämställdhet. Där är vi inte. Kvinnor tjänar i snitt 3,6 miljoner kronor mindre än män under ett arbetsliv. Lägg ränta på ränta på det och lägg därefter till pensionen…

Kvinnors låga löner beror till stor del på att de arbetar i offentlig sektor och att de arbetar deltid.

Rent krasst kan man ju säga att kvinnor får skylla sig själva som väljer den typen av yrken, men vi är nog alla ganska tacksamma att det finns några som gör det.

I radioprogrammet Kvinnorna och Pengarna diskuterade jag komplexiteten i det här tillsammans med socialförsäkringsminister Annika Strandhäll och nationalekonomen Sandro Scocco. Lönerna i offentlig sektor finansieras av skattemedel. Om det är så vi vill ha det, så finns det bara två sätt att höja lönerna. Det ena är att minska arbetskraften så att de som finns kvar får lite mer betalt. Det andra är att höja skatten. Detta pest eller kolera-val är inte attraktivt för någon politiker.

”Alla politiker med en hyfsad självbevarelsedrift duckar för frågan”, sa Sandro Scocco i programmet.

 Vad som brukar hända när man pratar kvinnolöner är att politiker hänvisar frågan till arbetsmarknadens parter. Men när Stefan Löfven var ordförande för Metall, och alltså en av arbetsmarknadens parter, var han väldigt emot de jämställdhetspotter som skulle höja kvinnolönerna. Ett rationellt ställningstagande från en person som företräder en grupp som till majoriteten är män.

Arbetsmarknadens parter är alltså en mängd personer som företräder en mängd olika intressen. De har inte till uppgift att jämna ut löner mellan könen.

Riksdagen har alltså fattat ett politiskt beslut om en fråga som de inte själva har makten att genomföra och de som har makten att genomföra det företräder andra intressen.

Det har länge varit populärt att prata om jämställdhet som vägen till lönsamhet och tillväxt, men vart tar brösttonerna vägen om jämställdheten börjar kosta? Ingen tunna skramlar tommare än en tunna med värdelösa värderingar.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

I hjärtat är vi olika

Visste du att kvinnor som genomgått behandling för bröstcancer löper större risk för hjärtsjukdomar? Inte?

Du är inte ensam.

Det har nämligen inte forskats så mycket på kvinnohjärtat tidigare och män får inte bröstcancer så ofta som kvinnor, så hur skulle man veta det?

Just det faktum att all forskning på hjärtat skedde med mannen som norm var själva orsaken till att Alexandra Charles en gång i tiden startade 1,6-miljonerklubben. En förening som syftar till att samla in pengar, skapa opinion, sprida kunskap och bygga relation mellan kvinnor.

Igår hade de den stora galan ”Woman in red”, som syftade i att samla in pengar.

Som final var vi några som fick leka mannekänger. Det var en upplevelse.

Minns samtalen:

”Du är en storlek 38, va?”

”Nja, kanske mer en 40.”

”Hej! Nu har vi hittat en outfit i stlk 36 till dig…”

Lätt kallsvettig tog jag en taxi från radiostudion, där jag just spelat in ett radioprogram om föräldraförsäkringens betydelse för jämställdheten. Blev sminkad av värsta proffset och sedan med skohorn, vaselin och god vilja fick de ner mig i en kjol, som jag inte kunde knäppa. Men vad gjorde det? Vi bjöd på oss själva för att få hem några slantar till forskningen av kvinnorhjärtat. Det kan rädda din mamma, din syster, din fru, din kollega, din chef elller faktiskt vem som helst. Bara i det här sammanhanget kommer ni höra mig säga det… Kvinnor och män fungerar olika. Jo, faktiskt. När det gäller inre organ.

Så skänk en slant till Woman in red!

Attachment-1

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Om kvinnor vore män hade vi inga kvinnolöner

Dagens stora jämställdhetsnyhet är LO:s rapport om de verkliga löneskillnaderna mellan könen hos de egna medlemmarna. En arbetarkvinna tjänar i snitt 17 500 kronor jämfört med en man som tjänar 23 400. Hos tjänstemännen är skillnaden ännu större. En kvinna tjänar då 26 600 medan mannen tjänar 37 500.

Tidigare har man angett att den största förklaringen till skillnaderna är att kvinnan arbetar deltid. Det är dock inte sant. Den stora förklaringen är att kvinnan är kvinna. Det är därför hon arbetar deltid och därmed har lägre lön. Majoriteten av deltidsarbetande kvinnor vill arbeta heltid, men får inte möjlighet. Att det är självvalt är en myt, som endast syftar i att bevara nuläget.

Alltid när kvinnolöner diskuteras så finns det en rad förklaringar. Hela 20 procent förklarar man bort. Det är deltidsarbete, utbildning, sektorer och en hel rad saker. För varje skäl räknar man upp kvinnolönen. Kvar finns det fem procent som kallas för den ”oförklarliga löneskillnaden.”

Låt mig försäkra er. Ingen gång som det här räkneexemplet genomförs stiger summan på kvinnornas lönekonton. Men eftersom någon statistiker lyckats trolla bort fyra femtedelar av löneskillnaden så sjunker genast graden av angelägenhet. Det är ju ”bara” fem procent kvar (som om det var så bara).

Jag har ett förslag på hur vi kan trolla bort de sista fem procenten också.

Om vi omvandlar kvinnor till män, så skulle det inte finnas några kvinnolöner.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vad tittar dom på?

Har just avslutat en workshop i jämställdhetens namn på Rival i Stockholm.

Vi diskuterade framtidens näringsliv, vad som skiljer agnarna från vetet. Bortsett från vissa tekniska utmaningar samt mitt begränsade bollsinne, blev kvällen en succé.

De flesta frågor från publiken var väldigt instrumentala, men en fråga stack ut. Pär! Vi kan lösa det här!

13623_10153161815192437_3535661494565699618_n

Min enda synpunkt är trappan ner till logen… alltså ur ett jämställdhetsperspektiv. Ni vet, högklackat och snäv kjol.

IMG_4400

 

Men det vägdes upp av att dela loge med Silvana Imam…

IMG_4403

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar